VIII. GÅRDAR, BYAR OCH DERAS MÄN
2. Hovgården.
a. I äldre tid.
(Fotnoter i fetstil, se förklaring längst ner på sidan)
Hovgårdens historia är intimt: förenad med såväl kyrkans som Hovs läns. Godset var en av de kungsgårdar, som enligt de gamla landskaps- och landslagarna benämndes Uppsala Öd och voro anslagna till konungens underhåll. Dessa kronoegendomar tjänade vanligen som residens för konungens fogdar.
Man anser, att Hovgården vid mitten av 1200-talet haft en viss samhörighet med Folkungarnas Bjälbo, ty Birger Jarl har ägt och även bebott Hovgården, säger bl. a. Broocman i sin Östgötabeskrivning1760 och omnämner även, att gården i gamla handlingar därför kallats Jarle = Hoff. Enligt samme författare sågs då bland valvmålningarna iHovs kyrka "Birger Jarls wapn fördelt i fyra falt, med Göfha Lejonet i the twå och hans Stamwapn, som ar tre små Angeblomster, uti the andra twå fälten". l
Av det föregående ha vi sett, att Hovs gård omnämnes på 1300-talet.
Hertigarna Erik och Valdemar hade här uppehållit sig år 1310, då de, feria 6 ant. festum Ambrosii, utgåvo ett brev till Riseberga kloster. 2
"Jönis Geet giver sin hustru Katharina Esbyörnsdotter 100 Mark i morgongåva samt förbinder sig, att inom ett år för denna summa åt henne inköpa gods i Östergötland eller Södermanland. Detta morgongåvobrev, som i original på pergament förvaras i Riksarkivet, är daterat Hoff 17 oct. 1403 3 och ger anledning till antagandet, att denne Jönis Geet åtminstone någon tid bebott Hovs gård. Den tidigare omnämnde Esbjörn Djekn skall under den tid omkring sekelskiftet 1300/1400, då han hade dispositionsrätt över hela Östergötland, haft Hovs gård till sitt fogdesäte. 4 Ett original å papper i Riksarkivet, dat. 1441, "Harakra ting före 29 juli", förtäljer, att nämndemannen, väpnaren Nils Jönsson (Nislis Jønisson) m. fl. redogöra för en rättegång på Harakra ting i närvaro av bl. a. Jeppe Nilsson (Jaeppa Niclisson), fogde på Hovgården (Hoff). 5 År 1596 omtalas fogden Måns Gadh, en släkting till sedermera biskop Hemming Gadh. 1520 omtalas en Erik Knutsson, fogde på Hov, som, vid möte i Linköping den 23 februari detta år tillsammans med domprost Jöns, kaniken Henrik m. fl, utsågs till att ingå dagtingan med konung Kristians hövitsman, för att dessa skulle skona från brand och mord. 6
Ar 1521 hade konung Christian II gården i besittning, och konungens förtroendeman var en dansk fogde, Johan Sle (n) gewater.
Under striderna mot det danska förtrycket hade Sveriges hövitsman, Gustav Eriksson, vid pingsttiden 1521 skickat Arvid Västgöte till Östergötland för att vinna dess befolkning på sin sida. Efter val förrättat värv i Vadstena tågade Arvid Västgöte till Skänninge över Hovs kungsgård, därifrån han fördrev den danske fogden, men tog själv boskap och andra förnödenheter vid gården och lät aven sitt folk plundra densamma. 7 I ett brev 25/4 1526 befaller Gustav Vasa biskop Brask i Linköping att till Gudmund skrivare på Hov sända 12 eller 16 "de bäste pansar, som han haver". Ar 1526 befalldes Skänninge stad at ställa sig hörsam till fogden på Hov, Arvid Jonsson. 8 Denne fick1528 konungens befallning att besatta biskopsgården i Vadstena och där tillpynta "ett mak" (gemak) åt konungen. Gårdsfogdar på Hovs gård under tiden 1553-1570 hava varit följande:
| Mårten Jöransson | 1553-1554 |
| Gerd Månsson | 1554-1559 |
| Håkan Larsson | -1560 |
| Lars Svensson | 1560-1561 |
| Björn Andersson | 1562-1566 |
| Lars Nilsson | 1567-1570 9 |
Vid Gustav Vasas död 1560 övergick godset till hans son, hertig Magnus. Det kom således att lyda under Vadstena slott, dar den sinnessjuke hertigen bodde.
Kammararkivet förvarar flera intressanta urkunder om "Hoffz Gårdh" från denna tid, t. ex. Inventarium, Räkenskap över månadskost vid "Hoffz Gårdh" 1561 specifikt för var och en av årets månader, Lasse Svenssons räkenskap för "opbörd och utgifft påå Hoffz Gårdh anno 1561", Förtäringsregister på Hovs gård 1566 (54 blad), Fatabursräkenskap för Hovs gård 1566 (8 blad) samt Björn Anderssons räkenskap för samma år (38 blad). De tre senare å pergament äro betydligt brandskadade, troligen vid en eldsvåda i Kammararkivet i början av1800-talet, men de äro så gott det varit möjligt nöjaktigt reparerade år1934. Ovannämnda inventarium återfinnes i avskrift som bilaga i slutet av denna bok.
Efter hertig Magnus död 1595 kom gården åter under kronan. lO Åtminstone under vissa perioder var den överlåten till arrendatorer. Genom kontrakt den 22 mars 1625 överläts den på fyra år mot ett arrende av 340 daler till Måns Andersson, som den 31 okt. 1627 fick detta kontrakt prolongerat på sex år. ll Kungsladugården, som gården numera kallades, donerades till Vadstena Krigsmanshus, som aven höll den utarrenderad.
Att döma av sockenstämmoprotokol1 1668, § 15, arrenderades då egendomen av Petter Wulff. "Urgerade Arrendatorn Petter Wulffs hustru på Hoffgården H. Anna Hand på stolerummet til Skånstorp både på manfolks, så Wa1 som qwinfolksraden. Men uppsköts til Probstetinget." Petter Wulff avled å Hjovgården 28 maj 1685.
Ett tingsprotokoll från denna tid, vilket något belyser dåtida förhållanden, finnes bevarat i Riksarkivet (Topographica 303-314) och lyder: "A: o 1673 den 3. Junij ordinarie Laga Tingh höltz uthj hochsta medh Göstrings häradz allmoge, närwarandhe Kongl. Maij:tz Sweriges Rijkes Änckiedrottnings Hauptman öfwer Wadstena och des lijfgedingh Ehreborne och högtbetrodde hr Cnut Törnskiär, Sampt högstbe : te H : s Maij : tz Befallningsman öfwer Wadstena lahn, welbetrodde Jöran Clausson och wanlig härredznembd.
Samma dagh trädde för Retten Monsieur Daniel Magni i Hooff, sigh högeligen 'beswarandes öfwer dhen store och beklagelige Misswext som har warit widh Hoffz Ladugårdh nestförledet åhr 1672 och Arrendatoren omöijelig at Erlaggia deraf Pensionen så frampt han icke niuter derpå någon Moderation och efftergifft, tienstel. begehrandes: att såssom detta Gudz straff är allment och öfwergåt hela landet, Tings Retten behagadhe honom depå häredz bewiljas meddela; Nembden tillijka medh omstående allmoge, betygadhe, samma Missväxt icke allenast öfwergåt Hofz ladugård allena, Vthan Gudh bettre hele dhenne landzorthen om dhe omliggiandhe, Hwaröfwer och hele detta häradet nestförledet åhr på Rijkzdagen sigh beswärade och om efftergifft och Lindring på Vthlagerne Jmplorerade, hwilket Arrendatoren i så måtto Vnder häredz wanlige Sigill och wedethörig Vnderskrifft pro Attestato, bewilliades, Actum ut Supra.
På Tings Rettens wägnar
O. Hagberg."
Den i detta tingsprotokoll omnämnde Daniel Magni var inspektor hos Wulff och av allt att döma gift med hans dotter. Å Magni Överläts arrendet efter Wulffs död.
Efter Daniel Magnis död den 21 sept. 1684 arrenderades gården av Jurgen Clausson. Avskrift av hans arrendekontrakt, som ännu förvaras i Riksarkivet (Topographica 303-314), följer som bilaga. Detta intressanta dokument åtskådliggör den tidens principer för arrendeöverlåtelse av staten tillhöriga jordegendomar. Kreaturen och även mycken annan lös egendom var jordägarens och övertogs av arrendatorn mot skyldighet att hålla den vid makt för att vid arrendetidens slut återgå, en princip, som ännu lär tillämpas i Danmark beträffande statens arrendegårdar.
Ar 1722 arrenderades Hovgården av Nils Gylling. Någon för krigsmanshuset inkomstbringande affär tycks lantbruket vid kungsladugården icke ha varit, ty dess direktion begärde och erhöll 1750 tillstånd att försälja gården å öppen auktion, vilket skedde den 26 juli nämnda år. Härigenom övergick egendomen från adligt frälse till skattenatur. Skatten skulle av de kommande ägarna inlevereras till krigsmanshuset.
Hovgårdens förste private ägare härefter, som varit bosatt här, synes ha varit friherre Johan Adolf Olivecrona. Under kort tid växlade den flera gånger ägare och pantsattes omsider i Riksens Ständers Bank, där ryttmastaren Otto Johan Lagerfelt tillhandlade sig den å auktion den 24 juli 1754. Denne, som först var gift med biskop A. O. Ryzelii äldsta dotter Birgitta, innehade egendomen till sin död fem år därefter. Om sin måg skriver biskopen i "Anteckningar om sitt leverne" bl. a. följande: "Ar 1749 d. 7 febr. sammanvigde jag i Herrens namn sielf min äldre dotter Birgitta med tå lieutenanten, sedan ryttmästaren af Östgötha-cavalleri, herr Otto Johan Lagerfeldt. Och skedde om aftonen uti änckebiskopinnans, domprobstens & e. öfwerwaro, men den 8 febr. giorde jag bröllopsmåltid åt flera än 40 förnämare gäster af staden och ifrå landet med mycken musique och annan solennitet, hwarunder blef dansadt in til kl. 4 följande morgon." "1759 d. 17 marti hade min ärade måg, Ryttmästaren herr Otto Johan Lagerfeldt, ej fyllerst 37 år helt christeligen afsomnat uti cantoner - quarteret på Land - Rügen - - -. "Hans lefwerne och conduite hade warit sådant, att han allmänneligen älskades, behagade och ärades.'' l2
Lagerfelts efterlevande andra hustru, änkefru Brita Odencrantz, som efter makens död var gårdens innehavare, betalade till krigsmanshuset i Vadstena en årlig skatt av "60 tunnor Råg, 60 tunnor Korn och 70 Dal. Si1fw:mt contant, jemte Bete i en Ang, sedan hon är afslagen, till Krigsmans=Husets Slagte=Oxar." l3
Först från denna tid ha vi en närmare kännedom om den stora egendomens beskaffenhet, utbyggnad och omfattning. Fru Odencrantz lät verkställa en grundlig avmätning och kartläggning av hela ägoområdet, som utfördes av lantmätaren Mathias Wallberg å Klosterorlunda 1783-85. Då dennes karta (kartavtryck n:r 2) och tillhörande ägobeskrivning tillsammans inbjuda till ett högst intressant studium, är även beskrivningen, ehuru lång, har medtagen som bilaga.14
Den flerhundraåriga seden att på en större egendom bedriva jordbruk företrädesvis med torpare som arbetskraft praktiserades nu ock ännu länge på Hovgården. Intressant är vad Hans Hildebrand i "Sveriges Medeltid" skriver om uppkomsten av detta brukningssätt:
"För att bättre kunna sköta sitt jordbruk och sin boskapsskötsel uppförde man vanligen fjärran från gården hus, varest folk bodde beständigt eller under någon del av året och invid vilka man tillredde en äng, än även åker. Anläggningen var måhända i (början liten, men växte småningom, kunde ibland till och med antaga ganska betydande mått. Den allmänna benämningen på ett sådant ställe var torp, vilket, när det användes i motsats till by, betecknar något lägre. - - - Till huvudgården stod naturligtvis torpet i ett visst beroende. Sålunda hade det en viss rätt att begagna sig av byns allmänning, ehuru ej i samma grad som bonden i byn. Torparen fick där, enligt Östgötalägen, hämta timmer för husbehov, virke till gärdesgårdar, han fick driva sin boskap dit att beta och fick där rödja för rovor och råg samt taga tre halmar (d. v. s. skördar). " l5
På grundval av förutnämnda karta över Hovgården förrättades av samme lantmätare år 1789 rågångsreglering för hela egendomen med dess rågångsgrannar i Säby, Klosterorlunda, Bondorlunda, Hovs by och "Föråsa" med Hygnestad. Rågångarna, tidigare mycket ojämna, rätades nu, vilket nödvändiggjorde många mindre ägoutbyten. Landsvägen norr om kyrkan blev naturlig gräns mellan Hovgårdens (nuvarande Palsgårds) och Hovs bys ägor. Enligt denna karta utgjorde den s. k. Stohagen (nuvarande Ringsholmen) "Torpareägor". Tidigare hade, som 1785 års karta utvisar, de många torpen legat spridda över hela egendomen. Nuvarande Hovgårds område betecknas som äng och betesmarker, och den egentliga årkerjorden var huvudsakligen det nuvarande Palsgårds ägoområde. Klockarejorden, förut väster om landsvägen mot Bondorlunda, förlades å motsatta sidan av denna väg. Vid denna tid svallade sjön Tåkerns vågor anda upp till landsvägen Hov- Väderstad.
Äldsta kartan över Hovgården, upprättad av P. Ernbring, är ganska primitiv. En senare ägare, John Swartz, lät omedelbart efter köpet 1835 upprätta ny karta med arealmätning.
Ryttmästare Otto Johan Lagerfelts anka, fru Brita Odencrantz, hade ingått nytt äktenskap med riksrådet friherre Carl Funck, som efter att ha bott på Hovgården i 16 år, avled dar år 1783. Egendomen ärvdes sedan av deras son, löjtnanten friherre Johan Ture Funck. Sedan denne förlorat sin förmögenhet på grund av sin beröring med Frankrikes jakobiner, såldes gården till översten greve Sparre 16, som av sockenstämmoprotokollet den 14 maj 1799 att döma då var dess ägare. Den bytte gång efter annan ägare och innehades kort tid (se husförhörsboken) av hovmarskalken Carl Achates von Platen samt av kammarherre greve August Taube, som dog å Hovgården den 15 febr. 1801 och begrovs å Hovs kyrkogård.
Ar 1805 bodde på Hovgården majoren A. L. Lindencrona, som, enligt Uppbudsregistret 1821 16/3 § 50 i Folkungabygdens domsagas arkiv, förvärvat egendomen av Rikets ständers bank. Lindencrona liksom även tidigare ägare till Hovgården omnämnes av kyrkoherde Wångenberg i sockenstämmoprotokollet 1805 på följande smickrande satt: "Då församlingen hade den att vid en sin sammankomst, som denna första gången se den nye ägaren till Hovgården Herr Majoren och Riddaren (A. L.) Lindcrona närvarande, lyckönskade ordföranden både sig och församlingen att i bemälte Herre fått en medlem, som aktningsvärd icke blott genom sin börd och förmögenhet, utan fast mera för sina ädla tänkesätt och sin gudsfruktan, icke anser sig besvarad, att deltaga i dessa socknens befattningar sch befrämja dem med sina råd och upplysningar; hoppandes församlingen att i Herr Majoren och Riddaren altjämt få äga den välgörare, hon alltid haft lyckan äga i herrar ägare till Hofgården."
Då major Lindencrona efter c: a 20 år på Hovgården i början av 1825 flyttade till Ekeby (Östergötland), efterträddes han av majoren A. Rosenberg (se förutnämnda uppbudsregister 1825 21/3 § 24), som på grund av ekonomiska svårigheter ej kunde sitta kvar å gården. Dess ägare blev då 1830 stadsmäklare F. O. Stenberg, Stockholm, och år 1834 fabrikören John Swartz. Därmed ingår ett nyare och i många avseenden anmärkningsvärt skede i den gamla kungsladugårdens historia.
I samband med denna övergång torde några erinringar angående Hovgårdens bebyggelse i äldre tid vara av visst intresse. Beträffande dessa förhållanden svävar tyvärr eftervärlden i den största okunnighet. Antaganden ha gjorts och slutsatser dragits av en del äldre dunkla uppgifter, utmynnande i den föreställningen, att Hovgårdens huvudbyggnad under medeltiden varit ett slott. Mig veterligt finnes endast ett sakligt belägg för denna uppfattning, nämligen det, att nunnorna i Vadstena kloster i början av 1400-talet bevisligen omnämner ett "slott" vid Hov. Flera författare, såsom C. G. Styffe, Otto Sjögren och den specielle östgötaskildraren Carl Fredr. Broocman, göra denna mening gällande, dock utan att kunna lämna annat bestämt ursprung därför än det anförda. Den senare skrev 1760:
"Gården, som ock uti gamla Handlingar kallas Jarle=Hoff, efter Birger Jarl ägt och bebodt honom, lärer uti fordna tider stådt närmare intill Kyrkon, på thet rum, ther annu en stitelig hwälfd Källare är under en Krögare=Stufwa; hwarifrån han uti urminnes tid blifwit flytt nid til Sjön: kan handa at thet skedt wid pass år 1400, tå Abbedissan Carin BoosDotter i Wadstena lat bygga Ladugården under Klostret, och hade ther sina Procuratores." 17
Men aven om man på denna punkt icke har några säkra urkunder att lita till, så ger ju dock historien visst stöd för uppfattningen i frågan. Ty, såväl Stäkeborgs som Ringstaholms län hade slott, varför skulle då icke likaväl Hovs län varit begåvat med en dylik sätesbyggnad för de många kungliga troman och rikets storman, som bott och verkat där.
För det av Broocman gjorda antagandet, att gårdens äldsta huvudbyggnader varit belägna i omedelbar närhet till kyrkan, tala flera skäl. Om den av Broocman nämnda "ståtliga välvda källaren'' är identisk med en ännu befintlig stor, för den ansenliga trädgården under senare tid använd källare, ar icke känt men dock troligt. Huvudbyggnaden skulle då legat öster om landsvägen från kyrkan åt söder räknat. Ett skäl för detta antagande, ehuru kanske svagt, vill man gärna finna däruti, att det gärde - tidigare äng - som ar beläget öster om den långsträckta trädgården och omedelbart söder om landsvägen mot Bjälbo sedan gammalt ännu kallas Kungslyckan. Ekonomibyggnaderna däremot torde ha varit belägna väster om den södergående landsvägen. För den uppfattningen talar det faktum, att på detta område blott ett hundratal meter söder om kyrkogårdsmuren ha legat tvenne stora för sitt ändamål långt in på 1800-talet använda ladugårdsbyggnader. Den föreställningen, att gårdens äldsta byggnadskomplex varit beläget å det högre område, där aven kyrkan blivit byggd - i varje fall ej där huvudbyggnaderna nu ligga - vinner ytterligare tilltro vid beaktande av markens höjdförhållande och natur i övrigt, där gården nu ar belägen. Så sent som på 1700-talet utgjordes nämligen såväl det närmast nuvarande huvudbyggnaden belägna trädgårdsområdet som det några hundra meter söder därom liggande ladugårdsområdet av sankmarker (se Wallbergs ägobeskrivning 1785), och det ar ju knappast tänkbart, att sådan trakt för många hundra år sedan fått tjäna som byggnadsplats för ett större komplex, i all synnerhet som vida lämpligare och för egendomen mera centralt läge fanns vid kyrkan.
Är denna reflexion riktig, då låter Broocmans uppgift, att gården i urminnes tid, kanske vid pass år 1400, blivit flyttad ned till sjön, föga trolig. Några hållpunkter för ett antagande om tiden för denna förflyttning finnas dock icke. Således ar det ej känt, vid vilken tid det nuvarande Corps de logiet blivit uppfört. Efterforskningar i detta avseende ha icke lett till önskat resultat. En viss ledning har man dock i lantmätare Wallbergs uppgift i ägobeskrivningen 1785, vars meddelande om "mangården hederligen och mest nybyggd av trä, med nedre våningen i Corps de Logis av sten" icke kan avse någon annan huvudbyggnad an den nuvarande. Denna skulle således vara minst 160 år gammal, kanske betydligt äldre.
Fotnot